Framme

Nu har jag varit i mitt nya hem i ca 6 timmar. Det känns lite konstigt att sitta i det rum som kommer att vara mitt ett år framöver och skriva. Rummet är jättestort, jag har hela övervåningen i radhuset för mig själv. Egen toalett med dusch har jag också!

Början på dagen var väl inte den roligaste. Att säga hej då till huset, katterna, familj och Johan var inte det lättaste. Det tog ett tag att slita sig men till slut bar det av söderut. Det blev några timmars bilåkning, med färja Rödby-Puttgarden (mamma och Martin skjutsar ner mig). Jag som först trodde att jag skulle ha ett helt baksäte för mig själv tog gravt fel, det blev fullt med packning (vilket i och för sig till viss del kan skyllas på alla mina väskor...).

Runt halv fyra-tiden parkerade mamma bilen utanför de radhus där mitt nya hem fanns. Jag var ju inte direkt lite nervös när jag knackade på dörren till Alter Sportplatz 16. Men min nervösitet hade inte behövts, för jag togs emot med öppna armar. Julia och Milan är båda två mycket sympatiska människor som verkligen vill att jag ska trivas hos dem. Charlotte var och andra sidan lite mer skeptisk, men när hon senare under kvällen sträckte upp armarna mot mig för att bli upptagen ansåg jag att jag nog är godkänd. Hon är en en gullig unge som skrattar mycket. Jag tror och hoppas att vi kommer att ha kul tillsammans.

Kvällen bjöd på grillning med familjen och mamma och Martin. Jättegod mat, så på den punkten kan jag vara lugn. Tyskarna är ju annars inte direkt kända för att vara några finsmakare. Jag packade upp och gjorde mig hemmastadd i mitt nya rum. Milan fixade internet åt mig och här sitter jag nu. Julia var precis uppe och sa gonatt. Känslorna är blandade: saknad och förväntan, vemod och glädje. Det känns som om det här kan bli ett toppenår och det tänker jag göra det till!