Min lilla sötnos kan gå helt själv!

Dagen har varit ganska händelserik och bitvis riktigt intensiv. Charlotte sov till en stund efter åtta, vilket var skönt för min del. Sedan hade vi en riktigt trevlig morgon, för Charlotte var på ovanligt gott humör. Vi lekte en del på hennes rum med klossar och sen med en sjal. Charlotte tycker det är kul när man hänger en sjal över henne och sen går omkring med henne, som ett litet spöke. :) Hon är så söt. Fast ännu roligare är det när jag tar sjalen över mitt huvud och sen drar bort den och säger "tittut". Då skrattar hon riktigt mycket, det där härliga bubblande skrattet. Det där höll vi på med ett bra tag och sen utforskade vi badrummet på andra våningen. Allt är mycket intressant när man är ett år, speciellt att utforska badkaret.

Eftersom det var fint väder ute så bestämde jag mig för att ta en promenad med Charlotte i vagnen. När jag gick ut så konstaterade jag att det var länge sen jag gjorde det, gjorde det nästan varje dag i början men det har blivit mer sällan nu på sista tiden. Visserligen går vi ut varje dag, men oftast för att handla, sällan för att bara vara ute och gå. Det var skönt i det varma vädret, sommaren har nästan kommit tillbaka hit. Känns bra att kunna gå ut utan jacka. Det blev en sväng om lekplatsen i parken och vi gungade lite. Sen blev det trots allt en sväng om affären ändå, var tvungen att köpa bröd och ett paket kakao till min kladdkaka för eftermiddagen.

När vi kom hem igen var klockan efter 11, så det var dags för Charlottes middagslur. Hon sov i gott och väl 1,5 timmar, så jag fick städat och så. När hon vaknat var det matdags och lagom till hon hade ätit klart kom Julia hem. Efter lite prat med henne var det dags för kakbak. Alla Julias väninnor från "Krabbelgruppe" skulle komma vid fyra och jag hade lovat att baka en kladdkaka, eller "en svensk chokladkaka" som jag fick översätta det för dem. Det var lite jobbigt i början, för just då bestämde sig Charlotte för att hon hellre ville vara med mig än med Julia, men när hon väl lekte med Julia istället gick det snabbt att göra kakan, som blev bra.

Vid fyra kom då alla med barn och allt. Vi var åtta-nio stycken med lika många små barn i ettårsåldern. Det blev en himla kakafoni, jag förstår att dagisfröknar får tinitus. Jisses, vilken ljudvolym det blev. Men det var trevlig och det kom några stycken som jag inte träffat förut. Det blev kakor och min kladdkaka gjorde succé. Att något så enkelt kan vara så gott. Julias hembakta persikokaka var inte så dum den heller. Det blev några trevliga timmar, de flesta gick vid halv sex men 3 stycken stannade lite längre. Helt plötsligt när vi satt där på golvet och pratade och lekte med barnen så såg jag Charlotte släppa taget om handen hon höll i och ta två steg själv mot väggen. Det gör hon aldrig annars, även om hon kan gå kanonbra så vågar hon inte själv. Men när jag såg detta så testade jag att sätta henne en bit framför mig och sedan släppa henne. Hon gick utan att tveka själv till mig! Sedan vände jag henne mot Julia som satt en meter och släppte henne. Även nu gick hon utan att tveka! Julia och jag jublade av glädje och var båda två lyckliga. Att en så liten sak kan göra en så lycklig. :) Charlotte gick helt själv flera rundor utan problem. Jag är så stolt över min lilla sötnos!

När Milan sen kom hem så möttes han av en gående Charlotte. Gissa om att han också blev glad. Så fort jag sen så henne gå själv under kvällen så kunde jag inte låta bli att spricka upp i ett stort leende. Ler stort även nu när jag skriver detta. Tjaa, så mycket mer hände inte sen. Julia och jag städade innan jag gick upp på mitt rum och vilade, var riktigt trött, blir alltid det av hög ljudvolym. Ska sova nu, det är ju en dag imorgon också.