Hej, mitt vinterland!

Då var jag tillbaka i Tyskland igen. Det blev inget inlägg när jag var hemma, det fanns helt enkelt ingen tid till det. Lite konstigt, jag var ju hemma nästan 11 dagar. Men jag vet ärligt talat inte vart tiden tog vägen, det bara sprang ikväll. Visst, jag hann med många saker, men ändå. 11 dagar borde väl inte gå så snabbt? Så nu sitter jag här med väldigt blandade känslor. Det är svårt att beskriva, men jag tror att jag sällan varit så kluven som jag är nu. En del av mig stretade emot vansinnigt när jag satte mig på tåget igår, men en annan röst inom mig säger åt mig att månaderna framför mig kommer att bjuda på många roliga händelser och att jag ska njuta av tiden här nere så mycket jag bara kan. Väldigt splittrad som sagt var. Det är ganska tufft.

Skillnaden mellan den här gången och förra gången jag åkte tillbaka hit är nämligen att jag inte vet om jag kommer att komma hem nåt förrän mitt år här är slut, dvs i mitten eller slutet på juli. Förmodligen inte. Det känns konstigt. Jag kommer inte att se nåt där hemma igen på mer än sex månader, förutom när folk kommer och besöker mig. Visst, tanken var från början att jag inte skulle komma hem nåt alls under året, men sedan ändrade jag mig ju och nu känns det därför konstigt att veta att jag förmodligen inte kommer att se Sverige på ett halvår. Det känns bara mysko helt enkelt. Tur att jag vet att jag kommer att få besöka, åtminstone av Johan och förhoppningsvis av några till nån gång under våren.

Vad har då hänt sedan jag skrev sist? Ja, det hände ju en hiskeligt massa saker den sista veckan innan jag åkte hem till Sverige, jag hoppas att jag minns allt. Eller tjaa, jag har konstaterat att jag nog inte minns dagarna innan julafton så bra, men jag ska försöka skriva om dom. Den 19, lördagen, var det svinkallt ute. Vi trodde att Milan drev med oss när han sa att termometern i bilen visade minus 16 grader (!). Men när vi kollade andra termometrar så visade det sig att det stämde. Det var riktigt iskallt. Vi åkte till närmaste granförsäljningsplats här i Springe och sedan tog det ett tag innan vi hittade en gran som alla var nöjda med. Om jag får lov att skryta lite så var det jag som hittade den. ;) Sedan åkte vi in till Hannover och gjorde diverse ärenden. Jag försökte hitta de sista julklapparna, men det gick inte så bra. Det blev nämligen istället en klänning till mig. En sån där typisk klänning som man bara råkar hitta, och sedan bara måste prova, fast man vet att man inte borde prova den för att om den passar så kommer man inte att kunna låta bli att köpa den. Och det kunde jag naturligtvis inte, trots att jag egentligen inte hade tänkt göra av med mer pengar i december. Men men, vissa klädesplagg har helt enkelt en magisk kraft över ens tankar.

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde på söndagen, förutom att Dani kom förbi på eftermiddagen en stund. Vi satt mest och pratade och lekte lite med Charlotte. På måndagen vet jag inte riktigt heller vad jag gjorde, jag tror jag var ute i Springe och fixade de sista julklapparna och slog in de sen på kvällen. Tisdagen var hur som helst en städdag. Först var visserligen Charlotte och jag på årets sista babysim, men resten av dagen städade jag oupphörligt. Först var det hela undervåningen som skulle städas mer än vanligt, sedan skulle även trappan dammsugas (det är lite knepigt) och när Julia kom hem och tog hand om Charlotte gav jag mig på mitt eget rum. Dammsugning, dammtorkning, sortering av saker och rejäl städning av badrummet. Det tog sin lilla tid och efteråt var jag ganska så slutkörd, fast jag gick och tränade ändå sen på kvällen, det var ju sista omgången step/aerobic innan julen.

Onsdagen var Julias första lediga dag (jullovet började ganska sent här i år) som hon ägnade städning och jag åt Charlotte. Vi två var ute på stan en sväng, handlade bland annat, för att Julia skulle få lite lugn och ro. På kvällen tittade Julia och jag på Cissi, en gammal tysk film som faktiskt var helt okej.

Sedan blev det då julafton och den var ganska intensiv. På morgonen när jag kom ut från mitt rum så låg det en julstrumpa med paket från min familj hemma i Sverige. Mamma hade smugglat hit och gett Julia den. Hon hade även skrivit en rad och namnen på alla viktiga personer i mitt liv fanns med på kortet. Det, tillsammans med tanken på att jag inte var hemma på julafton, gjorde mig lite tårögd. Hela dagen gick jag med en konstig känsla, det var så annorlunda. Jag har alltid varit hemma på julen, men nu var jag inte det. Det kändes inte fel, inte precis i alla fall, utan bara konstigt.

På morgonen klädde vi granen. Mycket rött och fin blev den. Sedan var det dags för lussekattsbak och däremellan hann jag med ett samtal hem till mamma. Vid halv fyra bar det av hem till Julias föräldrar. Där tog vi det lugnt en stund med te och kakor (och jag hann med ett samtal till pappa, farmor och farfar) innan vi drog oss bort till kyrkan. Det kändes också lite udda, med tanke på hur sällan det är jag går i kyrkan. Men, man tar sedan dit man kommer och de flesta familjer går i kyrkan på julen här nere i Tyskland. Kyrkan var fylld till brädden, något som tydligen bara händer en gång om året här. Där efter drog vi oss tillbaka hem och så var det dags att gömma sig på övervåningen medan Julias föräldrar la fram julklapparna under granen. Det gjorde nämligen Julia och hennes systrar alltid som barn och när Veronika ringer i en liten klocka så får man komma ner, för då har jultomten varit där och lämnat alla paket. Under väntetiden hann jag med ett samtal till Johan, som blev glatt överraskad över att jag ringde.

die Bescherung - julklappsutdelning

Sedan var det alltså dags för paketutdelning. Här gör de så att när man får ett paket så öppnar man direkt och alla tittar på, sedan får man gå fram och välja ett nytt paket i högen och dela ut det. Jag fick betydligt fler julklappar än jag hade förväntat mig, bland annat ett halssmycke och en sjal. Även nu fick jag en överraskning, för det kom fler paketer från mina nära och kära hemma i Sverige. Efter julklappsutdelningen var det matdags och inget julbord här inte, utan raclette. För er som som inte vet vad detta är: http://en.wikipedia.org/wiki/Raclette
Det tog ett tag, men det var riktigt gott. Dock var Charlotte riktigt trött på slutet, så vi fick dra oss hemåt lite efter elva. Det hade emellertid varit en riktigt trevlig dag, trots det konstiga i att inte vara hemma.

På juldagen så kom Milans familj, dvs hans föräldrar och hans syster med sina två döttrar. Vi bjöd på anka, glass till efterrätt och lussekatter och chokladmoussetårta till fika senare på eftermiddagen. Charlotte fick en hemsk sak av sina farföräldrar i julklapp: ett litet keyboard med massvis med knappar på. Har en känsla av att det kommer att gå mig på nerverna ganska så snart. Den här dagen var lite stelare än den förra, mest för att Julia och Milan inte har särskilt mycket gemensamt med Milans syster. På kvällen när gästerna åkt igen så packade jag, det blev en liten resväska och en välfylld handväska.

På lördagen bar det sedan av. Tåget gick halv elva från Springe och sedan var jag på resande fot i elva timmar. Det var väl ganska så långtråkigt efter ett tag. Först byte i Hannover med lite väntetid, sedan byte i Hamburg, färja Puttgarden-Rödby och byte i Köpenhamn. Som tur var var ju resan uppdelad i lite etapper, annars hade det nog blivit ännu långtråkigare. Fast det kändes lite tungt ett tag när jag var på färjan och insåg att jag bara hade rest halva tiden fram tills dess. Men men, jag överlevde det med. Att åka första klass var skönt, mindre folk och mer utrymme. Det fanns några intressanta stunder under resan. Bland annat konstaterade jag att jag blev ganska glad när jag såg den danska välkomsttexten när jag gick på tåget i Hamburg. Nästan som hemma ju :) Och sedan kändes det som att jag var så gott som hemma när jag kom till Köpenhamn, trots att det var mer än tre timmar kvar då. Konstigt vilket perspektiv man får på vad som är "hemma" när man bor så långt bort. Jag kom i alla fall hem vid halv tio på kvällen och möttes av Johan på stationen. Och sedan har dagarna alltså bara rullat iväg.

I Sverige hann jag med julklappsutdelningar (och fick en del själv), träffade min familj, träffade Johan ännu mer, blev presenterad för Johans ena syster med dotter (nästan två år), träffade Johanna K (gammal klasskamrat från IB), firade nyår med scoutgänget, träffade en kompis till med mera. Så många dagar, men vart tog de vägen?

Och igår så bar det alltså av hem till Tyskland igen (lite jobbigt att "hem" både gäller här och Sverige...). Tåg till Kastrup, två timmars väntetid och flyg till Hannover. Dock bjöd kvällen på lite överraskningar. Vi flygpassagerare åkte buss ut till flygplanet, men fick inte gå ur bussen. Efter ett tag kom piloten och förklarade att värmesystemet hade lagt av och att det försökte fixa det. Vi fick alltså åka tillbaka till terminalen och vänta där. Då var jag riktigt irriterad. Mitt humör var redan innan inte det bästa, jag var ganska nere, och så kommer detta. Vi fick inte ens reda på hur lång tid det kunde tänkas ta. Åh, vad sur jag var. Men, vi behövde bara vänta knappt tio minuter och fick sedan åka ut till planet igen. De struntade i att laga värmesystemet för att det skulle ta för lång tid, men det var inte så farligt. Väl uppe i luften fick vi värme från motorerna och det var lika varmt som normalt i flygplanet.

När vi landade möttes vi att rejält med snö. Tydligen har så gott som hela Tyskland ett vitt täcke och här i norr var det säkert två-tre decimeter, vilket är ganska mycket för Hannover-området. Det blev lite skratt i planet när vi fick reda på att bussen som vi skulle åka med hade kört fast i snön ca 50 meter från flygplanet. Den kom som tur var loss ganska snabbt. När jag sedan kom in på flygplatsen kom min väska direkt och efter det kom en trevlig överraskning. Alla tre i min tyska familj hade kommit för att hämta mig. Det var riktigt kul att se dom igen, speciellt Charlotte såklart, som sprack upp i ett leende när hon fick se mig. Så istället för att behöva vänta på tåget som gick vid halv elva så var jag hemma drygt samma tid. Väldigt skönt måste jag säga, speciellt med tanke på hur mycket snö jag hade fått pulsa igenom på vägen från stationen och hem. Det ligger rejält med snö här 40-50 centimeter på sina ställen. Det är så vackert!

Det här inlägget blev nog det längsta jag någonsin skrivit, så vad som har hänt idag skriver jag om i morgon istället. Nu är det strax middagsdags! Jag ska fortsätta att tampas med mina virvlande känslor.