Då var presentationen av Julias familj avklarad

Ännu en ganska lugn dag men trots det är jag jättetrött. Som tur är har jag ju en skön säng som väntar. Och nyss började det regna, vilket är ganska rogivande. Jag pratade precis med pappa och Marie via MSN, och att verkar vara bra hemma. Livet flyter på normalt, vilket känns lite konstigt att föreställa sig, för för mig är ju allting så annorlunda...

Dagen började med en sen frukost. Det ska faktiskt bli skönt att vara ensam med Charlotte på morgonen, så att jag kan få äta frukost vid tiden jag är van vid: nästan direkt efter att jag stigit upp. Att vänta en timme eller mer på morgonen är inte riktigt min grej. Fast väntan leder till nybakta frallor från ett av bagerierna i staden, vilket väger upp lite. När det var dags för Charlotte att sova förmiddag passade jag på att läsa lite och spela en del flöjt. Efter ett tag lät det nästan bra. Jag skrev även ett mejl till en scout här i Springe som jag har fått kontakt med, och nu på kvällen fick jag svar. Hon verkar trevlig och glad och förmodligen ska jag på fredagar få vara med när hon leder en grupp scouter motsvarande miniorer och juniorer. I slutet av augusti kommer de också att ha ett helgläger för regionens scouter, och dit har jag blivit inbjuden. Det känns toppen att bli så varmt mottagen av henne!

På eftermiddagen var det dags att bli presenterad för Julias övriga familj, det vill säga föräldrar och mellansystern Caroline med fästman Bastian. Caroline och Bastian ska gifta sig den 12 juni nästa år, det bestämde de för nån dag sen, och jag är bjuden. Det ska bli kul, eftersom jag aldrig varit på nåt bröllop.
Vi träffade de vid en skog ca 15 min körning från Springe, där vi sedan tog en promenad. Egentligen gick vi bara max 4 km (till ett cafe och tillbaka) men med fikapaus tog det nästan 3 timmar. Charlotte envisades nämligen med att gå, och det går inte så fort. Dessutom skulle hon konstant sätta sig ner och titta på något på marken. Inte ville hon sitta i vagnen inte.

Julias familj var mycket trevlig måste jag säga, speciellt Julias föräldrar. De var mycket intresserade av mig, nåt annat kan man väl knappast vänta sig eftersom jag ska ha hand om deras skatt i ett år. Det blev en hel del prat om det svenska skolsystemet eftersom både Julia och hennes pappa är lärare. Jag hade en trevlig eftermiddag, men gud vad trött jag var när vi åkte hem. Men somna kunde jag ju inte, inte när Charlotte sov som en stock jämte mig, hur hade det sett ut... :) Hon är jättesöt när hon är trött, då ska hon alltid hålla fast ett finger. Hon pillar med handen och fingret ett tag innan hon bestämmer sig för vilket som är bäst. Det är väldigt gulligt.

Julia, Milan och jag har nu börjat få oss olika roller tilldelade av Charlotte. Med pappa kan man leka (visserligen med oss andra också). Så fort jag kommer in i rummet där hon är sträcker hon fram händerna mot mig: då ska det upp och gåtränas. Jag är helt klart den som är bäst att gå omkring med. Men när hon slår sig är det mamma som gäller. Ingen tröstar så bra som mamma.
Idag gick hon ännu fler steg, säkert 10 eller fler på egen hand. Hon börjar till och med försöka gå utan att sträcka sig efter något/någon att hålla sig i. Man kan inte bli annat än stolt.

Jag kan inte säga annat än att jag trivs här. Naturligtvis finns dock hemlängtan där i bakgrunden och längtan efter personer där hemma. Men jag kunde nog inte fått det mycket bättre än så här.

Lite bilder blir det idag med: