Fint väder och Lars Winnerbäck gör mig glad

"Solen lyser, himlen är blå, vad det är skönt att leva då!" Jag minns fortfarande Hästaryds avslutningvisor och denna passar bra in på min sinnesstämning just nu!

Dagen började lite innan sju och jag kom ner en stund innan Julia och Milan skulle ge sig iväg. Det visade sig att båda två var rejält förkylda, inte dunderförkylda så att de var tvungna att stanna hemma, men ändå tillräckligt för att de skulle se slitna ut. I fredags och lördags var Charlotte förkyld och nu båda dom. Jag hoppas bara att jag slipper undan! Jag läste som vanligt tidningen och det fanns två intressanta artiklar idag. Den första var om en person i nån liten by som vunnit nästan 150 000 000 Euro på Lotto, alltså 1,5 miljard kronor! Det är ju sannslöst, hur kan man dela ut en sån vinst?! Jag kan inte hjälpa det, men jag blir alltid så upprörd när jag läser om sånt. Det andra artiklen var roligare, för det var ett reportage om ett chokladmuseum som ligger en bit väster om Hannover. Det ska jag helt klart besöka nån gång under året!

Charlotte vaknade alldeles lagom i tid lite efter åtta, för tjugo i nio skulle vi bli upphämtade av Karin från "Krabbelgruppe". Idag var det frukostträff hemma hos Karin och de hade organiserat det så att jag kunde vara med. För att slippa ta bussen första gången (alla de andra bor i Bad Münder ca 1 mil härifrån) så hämtade Karin mig. Så efter morgonbestyren med Charlotte gick vi ut för att bli hämtade. Men vi väntade och det kom ingen Karin. Efter 10-15 min antog jag att Julia måste ha sagt tjugo över nio, så jag gick in i huset igen. Fast jag hade inte varit där många minuter innan en lite stressad Karin kom och ringde på. Det hade tydligen varit lite trafikproblem och det var därför hon var försenad.

Frukosten var väl sådär för min del. Det var kul att träffa de andras barn, som alla var hur söta som helst, om än lite vildare än Charlotte. De var även ganska kul att träffa mammorna, men det märks att de har känt varandra i snart två år och att jag är ny och dessutom ganska mycket yngre. Jag har inte direkt något gemensamt med dem och har egentligen inget att tillföra i deras samtal. Kanske blir det bättre när jag lärt känna dom bättre. Nadine var hur som helst trevlig. Hon skjutsade hem Charlotte och mig och var pratsam och vänlig.

Charlotte somnade naturligtvis i bilen på vägen hem, och ville alltså inte somna när jag la henne där hemma. Så hon fick vara uppe en halvtimme till innan jag märkte att hon var sömnig igen. Så vid halv tolv gick vi båda två och la oss i Milans och Julias säng, och somnade nog inom en kvart. Även jag. En timme senare vaknade jag och smög ut ur rummet för att inte väcka Charlotte. Jag hann lagom städa lite innan hon vaknade tjugo minuter efter mig. Strax därefter kom Julia hem, lika förkyld som på morgonen och men tröttare. Så efter Charlotte hade ätit, lekt lite och började verka sömnig igen gick de upp och la sig. Jag tog en tur på stan och handlade lite blandade saker, bland annat frukt.

Lagom till att Julia skulle iväg in till Hannover för att vara smakråd när väninnan från igår provade brudklänningar så kom Milan hem. Charlotte var sömnig igen så då gick Milan och la sig med henne. Att hon sover tre gånger på en dag tillhör inte vanligheterna. Jag tog det lugnt en stund och gick sen ut och tog en promenad på 1,5 timmar. Vädret var fint, jag lyssnade på Lars Winnerbäck och kände för att gå långt. Lars Winnerbäck får mig verkligen på bra humör och det fina vädret och promenaden gjorde det bara bättre. Jag gick genom hela stan och en bit upp på berget där skogen börjar. Skogen här är fantastisk, en bokskog med betydligt högre träd än där hemma. Jag måste definitivt se till att hitta några bra promenadstigar där, kände verkligen hur jag längtat efter skog. Att några träd kan göra en så lycklig...

Så en dusch och en middag senare sitter jag nu här och är på ett strålande humör, varför vet jag egentligen inte, det bara är så. Kan vara Lars Winnerbäck, kan vara skogen, kan vara nåt annat. Men glad är jag i alla fall. :)